Ja min första riktiga kärlek var fina Alexander Austad, ingen tvekan om den saken. Han har varit den bästa i mitt liv och vi har gått egenom precis allt. Och nej vi är inte tillsammans för tillfället och just nu vet jag inte riktigt vad jag vill med oss.

Vi träffades i landvetter skolan när jag gick i 8an och han i 9an, han kände många jag kände och gick i samma klass som mina tjejer gick i. Han började förlja med dom på fest och på de sättet träffades vi. Vi höll väl på först på fyllan som en fylle grej och första gången vi kysstes var i november 2009. Då gick väl allt lite väl fort och jag fick panik som jag alltid får om någon kommer mig för tätt inpå, aldrig klara av att ha någon så nära och som vet allt om mig. Så det var inte så konstigt att jag drog mif ifrån. Så jag slutade prata med Alex och var en del i backa. Började prata med en kille där mycket och samma sak där fick panik för vi kom för nära, klarade verkligen av panik känslan.

Men ett par månader efter de igen så var det något med alex jag saknade, saknade hans sätt och jag hade tänk på honom hela denna perioden jag varit ensam, och då visste jag att det var något speciellt med denna killen eftersom jag aldrig haft den känslan tidigare och aldrig velat ha någon så nära. Men alexander ville jag ha nära, jag ville ha han brevid mig kyssa mig och bara ligga och kolla på mig och säga hur fina jag är. Ja just dom där små saker.

Sedan har vårat förhållande gått upp och ner, jag har blivit något så sjukt sviken och också varit den lyckligaste i världen. Och JA jag saknar honom, varje dag. Men just nu vet jag att de inte funkar. Kanske om ett tag. Men vi umgås en del nu och det är bra för då vet jag när det kommer funka helt. Jag går inte in i ett förhållande ohelhjärtat. Aldrig i livet! Skall man bli tillsammans skall det funka till 100 % och vi därför är det bra att vi jobbar på de som är dåligt mellan oss. Men som sagt, jag vet inte vad jag vill.